Feeds:
Inlägg
Kommentarer

igår (den 22:a maj 2010) var min människa och jag med på vår första officiella utställning, lillan de walls minnesutställning i nordichallen i sundsvall.
min människa överlåter ju handlingen (”hääändlingen” *fnissar*) åt lotta, eftersom hon (lotta, alltså) är så proffsig när det gäller så’nt, så hon (min människa, alltså) gick omkring i utställningshallen och tittade på annat medan lotta och jag visade upp oss (mig, alltså) i ringen – lotta sade åt henne att göra det, eftersom hon misstänkte att jag annars skulle bry mig alldeles för mycket om min människa och inte vilja visa upp mig för domaren.

min människa stod och pratade med en bekant medan lotta och jag var i ringen, men hon sneglade bort mot oss mest hela tiden.

såhär berättade hon när vi klivit ur ringen och hon kommit tillbaka till oss:

”jag stod och tjuvkikade på er mest hela tiden, och jag blev JÄTTEGLAD när jag såg att ring-sekreteraren höjde den röda spaden i vädret, för då visste jag Du hade fått en etta i kvalitets-bedömningen. jag hade ju varit uppe sedan kvart över fem och i princip konstant mumlat mantrat ’bara hon inte får en trea!’. *garvar* sedan höjde ringsekreteraren även den *rosa* spaden, vilket betydde att Du även fick ett ck, och *det* i sin tur betydde ju att domaren tyckte att Du är så vacker att Du förtjänar omdömet ’av championkvalitet!’ det har ju JAG tyckt hela tiden, för Du ÄR ju världens vackraste tollarflicka, sienna, men det var ju minst sagt TREVLIGT att den här domaren tyckte likadant som jag! efter ck-spadsviftandet trodde jag ju inte att det skulle hända så värst mycket mer, eftersom vi (Du, alltså) hade hård konkurrens i form av andra – äldre – tollare, först och främst då av vår kompis marias båda tollarbrudar hilda och fia (vi hade ju ’bestämt’ att hilda skulle få ta ’sina’ cert först, och sedan skulle *Du* ta ’Dina’!). jag fortsatte prata med min bekant, och helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur en strålande glad lotta viftar med nå’t blågult, och jag begriper typ INGENTING. ’men? så kan det väl inte vara? väl?’ men så VAR det: DU hade fått certet! ’HERREGUD! vad är det som händer???’ och ännu ’värre’ (MÄRKLIGARE, alltså) blev det se’n, för helt plötsligt började lotta vifta med en *röd-gul* prisrosett också, och att jag inte SVIMMADE då, det var banne mig ett MIRAKEL!
lilla gumman…
domaren såg det jag ser och han tyckte att DU var vackrast av de tio tollare som deltog på utställningen, så Du fick bir-rosetten!

tänk: den lilla juniortollaren slog ALLA!!!
fantastiskt…
sienna…
enda anledningen till att jag inte började gråta var förmodligen att jag var så chockad!
lotta talade om för domaren att det här var Din första officiella utställning, och domaren (harto stockmari från finland) bara LOG.
*ler brett*

jag ringde till siw (Din uppfödare), men i sista sekunden innan hon svarade lämnade jag över mobiltelefonen till lotta, för jag var alldeles för rörd för att kunna säga nå’t vettigt…
när lotta hade talat om för siw hur det gått för oss på utställningen så lämnade hon tillbaka mobilen till mig, och jag fick prata med siw.
vi gladdes tillsammans, och det var underbart!
jag tackade henne för att jag fått förtroendet att ta hand om Dig, och jag sade ’jag AVGUDAR den här vovven, men det VET Du ju redan…’, och hon svarade ’ja’.
*ler brett*
sedan talade siw om att Din mams matilda också fått cert och blivit bir på sin första officiella utställning (fast Du var snäppet värre än hon, eftersom hon var unghund när hon fick sitt cert), så Du har ju att brås på, om man säger så!
*ler ännu bredare*

älskade sienna…
jag är så GLAD och så STOLT…
och jag är så OERHÖRT tacksam över att jag fått förtroendet att dela Ditt liv…
och det har INGENTING att göra med hur det går på utställningar eller andra prov eller tävlingar eller kurser – det VET Du, och det VET jag, och det VET *alla* som känner oss…
men det VAR härligt att höra lotta säga (med ’förvåning’/plötslig insikt i rösten): ’jag tror faktiskt hon har chans att bli champion…’!
*fnissar*

såhär tyckte domaren om Dig:
’fem tik m bra prop vackert huv uttr korr bett bra hals utm kropp rastyp vinkl bra päls trevl temp rör sig bra.’

jag tycker speciellt mycket om det där med ’utm kropp’, sienna!
*ler brett*
och det där om ’trevl temp’ är ju också härligt att läsa, för det betyder ju att Du ’skötte’ Dig när Du hälsade på domaren!
*garvar*

TACK för en UNDERBAR dag, sienna, och ett STORT tack till lotta som visade (hääändlade *fnissar*) Dig så fantastiskt fint!”

ja, det var alltså min människas berättelse om min utställningspremiär.
vad *jag* har att säga om det hela?
jag var HELT slut efter att ha koncentrerat mig på att vara lugn och uppföra mig fint en hel dag, så jag sov i bilen hela vägen hem, och sedan sov jag hela kvällen och hela natten också!
och: köttbullar är GOTT.
*ler brett*

älskade sienna,

idag har Du funnits i mitt liv i ett helt år.
det är ett år se’n livet och ljuset återvände…

jag älskar Dig SÅ mycket, lilla gumman…
Du är mitt ALLT – utan Dig skulle jag vara helt förlorad…

SÅ många minnesbilder trängs uppe vid ytan av mitt medvetande och vill göra sig påminda nu när det har blivit dags att summera vårt första år tillsammans – var ska jag börja?

från början.

jag är fortfarande fullständigt övertygad om att det var totte som ledde mig till Dig, sienna, och jag *vet* att det var han som döpte Dig.

dagen då jag ÄNTLIGEN fick hämta hem Dig var en UNDERBAR dag!

sedan följde några hektiska veckor då Du och jag följde med lotta och hennes beardisflickor ÖVERALLT, och mellan utflykterna så kämpade Du och jag för att komma in i nå’n sorts rutin när det gällde allting: toabesök, mat, lek och mys.
samtidigt sörjde jag totte – sorgen och saknaden efter honom var som ett öppet sår, och det gjorde ONT.
jag torkade pink och kämpade för att få Dig att äta samtidigt som hjärtat värkte och tårarna rann…

dagen då jag ”sjösatte” totte – strödde hans aska ute i lilla havsviken vid lottas föräldrars sommarstuga (där totte ÄLSKADE att vara) – var JOBBIG, men Du var med mig, lilla gumman, och vi var omgivna av människor som visste och vet hur mycket jag ÄLSKADE och ÄLSKAR totte, och hur mycket han betytt för mig.
jag drog fingrarna genom vattenytan och smekte honom en sista gång över pälsen, och sedan rodde vi in mot land igen, där Du väntade på mig – ivrig att få dela nästa del av mitt liv med mig!

länge var Du ”istället för totte”, men nå’n gång i november förra året (det vill säga ungefär ett halvår efter att jag hämtat hem Dig) vaknade jag upp ur min sorgedvala, och Du var SIENNA, MIN FYRBENING, och inte längre ”istället för totte”…

Du är en UNDERBAR fyrbening, sienna!
”if it’s not a toller, then it’s just a dog”, säger de, och de har banne mig RÄTT i det, gumman!
*ler brett*
Du har en så stor personlighet att det skulle räcka (och bli en stor hink över) till 4-5 ”vanliga” hundar, tror jag…

tack vare Dig har jag blivit så oerhört mycket mer aktiv – vem hade kunnat AAANA att *jag* (världens värsta soffpotatis) FRIVILLIGT skulle ge mig ut på timslånga promenader samt älga runt i skogen och lägga och gå viltspår???

viltspår, ja…
det är det absolut roligaste Du vet, sienna!
*ler brett*

Du är så DUKTIG på det, lilla gumman, och det är otroligt härligt att se hur Du förändras när Du får på Dig spårselen och spårlinan – från att vara en lite halvspattig, hyperaktiv, okoncen-trerad jycke förvandlas Du till en superfokuserad, noggrann och sansad spårvirtuos!

nu är det snart dags för Dig att debutera i officiella utställningssammanhang, och jag börjar bli nervös!
inte för att det är *jag* som ska ställa Dig, då – vi har ju proffshandlern lotta som hjälper oss med den biten – men ÄNDÅ!
Du är ju den vackraste tollarflickan i hela världen, och jag hoppas verkligen att domaren inte är BLIND, utan att han kan se det!

att få dela dagarna med Dig är en GÅVA, gumman, och jag ser fram emot varje dag vi har tillsammans!

jag har lärt mig SÅ mycket av Dig, och varje dag med Dig gör mig till en bättre människa.

det finns så mycket jag skulle kunna skriva om vårt första år tillsammans, men det räcker med att säga: jag ÄLSKAR Dig, lilla gumman, och varje dag tackar jag Det Goda för Dig.

internetkatastrof!

jo, det har det varit här hemma hos oss – i TRE hela veckor var vi internetlösa…
men igår lyckades bahnhofs tekniker ÄNTLIGEN hitta felet, så nu är vi tillbaka!
*ler brett*

lydnadskursrapport

kursen var JÄTTEKUL!
ja, alltså, bortsett från när det där galna dregglande boxerMONSTRET agnes försökte DÖDA mig.
aggressionsproblem, nå’n?
chilla, bruden – CHILLA!

jag lekte bara med min människa, helt ovetandes om omvärlden.
vi brottades, och tacklades, och hon knuffade mig och klappade händerna åt mig och allt annat kuligt, och helt plötsligt kommer boxerexpressen, mördarlokomotivet agnes rusandes emot oss och ATTACKERAR mig!
jag hade inte gjort NÅ’NTING för att motivera en så’n vansinnesattack från den där dumpuckobruden – hon bara kom rusandes från andra sidan träningsplanen, efter att hon fixerat mig med blicken, och (tydligen?) bedömt att jag måste DÖ.
galning.

VILKEN CIRKUS!!!
jag hade på mig mitt halsband och mitt koppel, för jag HAR ju den lilla egenheten att jag ibland gör vilda tokrycksrusningar runt träningsplanen när jag blir tillräckligt uppskruvad och ivrig, och om jag har kopplet på mig så inbillar min människa sig att hon ska ha i alla fall en LIIITEN chans att hinna stoppa mig, genom att stampa på kopplet.
agnes hade också halsband och koppel på sig, och när hon attackerade mig så försökte jag komma undan hennes klapprande käftar genom att springa runt min människa, och agnes följde såklart efter mig, och till slut hade vi virat våra koppel tajt runt min människas ben och fötter.
visst har jag berättat om min människas taskiga knäleder?
hennes knäleder går ur led hur lätt som helst, så för att undvika att nå’t så’nt hände, så KASTADE hon sig ner på backen, medan agnes fortsatte jaga mig.
jösses…

min människa kollade igenom mig efteråt för att kolla så att det inte fanns mer rött på mig än det ska vara, och jag var oskadd.

men agnes och jag kommer ALDRIG vara i samma träningsgrupp igen.

jag tycker att agnes ”ägare” åtminstone kunde kommit fram och bett mig och min människa om ursäkt, för det där som hände var absolut inte VÅRT fel…

——-

min människa sade att hon var VÄLDIGT glad och STOLT över att se hur mycket jag har lärt mig se’n vi gick den här kursen förra året!
*ler brett*

och vi pratar inte om att jag var den enda fyrbeningen som tog ett litet ”ärevarv” innan jag kom in till min människa när vi körde en inkallning, okej?
okej.
tack.

skoldags!

min människa och jag ser fram emot ikväll VÄLDIGT mycket, för ikväll startar ÄNTLIGEN vardagslydnadskursen igen!
jo, vi gick den kursen förra året också, men eftersom vi fortfarande jobbar på några saker som min människa måste lära sig innan vi kan börja träna ”riktig” lydnad (dvs TÄVLINGSlydnad), så går vi den här kursen igen.

vi tycker det ska bli VÄLDIGT spännande att träffa alla våra ”gamla” kompisar igen!

vi har jobbat ENORMT mycket på att se till att jag ska kunna vara LUGN och OSTRESSAD när jag ser tvåbeningar, och jag säger bara: KLICKERTRÄNING!
klickerträning är en STRÅLANDE träningsmetod för min människa och mig: HON får känna sig duktig när hon belönar mig i exakt rätt ögonblick när jag gör nå’t FANTASTISKT BRA (vilket, om jag får säga det själv, händer OFTA! *fnissar*), och JAG får en massa godis!

för ett tag se’n gjorde jag min människa STOLT, och jag fick MASSA godis för det jag gjorde.
så här var det:
vi jobbade på lydnadsmomentet ”platsliggning”, och det vill jag bara säga att det är ett SVÅRT moment, för hur TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT är det inte att ligga alldeles stilla i en EVIGHET, då?
man får inte ens en smaskig pinne att gnaga på medans man ligger där och ens människa stirrar på en!
TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT, som sagt – det är NÄRA att man DÖR av TRISTESS, ska jag bara be att få tala om!

jag var JÄTTEDUKTIG, och jag fick MASSA beröm av min människa, och allt var TOPPEN.
då kommer det en man gående förbi oss, och han MÅSTE ha fattat att vi JOBBADE, för han kunde ju höra min människa säga åt mig att ligga kvar, och sedan ge mig beröm för att jag gjorde det.
han VET det här, och ÄNDÅ så viskade han (med en väldans lockande och vänlig sirapssliskig röst) ”jaa  – lilla vovven, då!”, och jag var tvungen att använda varje uns av motståndskraft jag hade, och koncentrera mig STENHÅRT för att inte resa mig för att gå och hälsa på honom, eftersom han viskade så snällt till mig.
min människa gave mannen Onda Ögat, och sedan sade hon åt mig att ligga kvar, och gav mig en massa beröm.
vad gör (idiot)mannen då?
han gör samma sak EN GÅNG TILL!!!

jag fick EN MASSA beröm för att jag låg kvar, och det gjorde jag för att nu hade jag ju listat ut att den där GUBBEN inte var en *snäll* man, utan en RETSTICKA som VILLE att jag skulle MISSLYCKAS…

min människa gav GUBBEN Onda Ögat modell STÖRRE, och då gick han sin väg, hånleendes.
min människa berömde mig och gav mig MASSOR med smaskigt godis, och jag tror vi var lika STOLTA över mig båda två!
*ler brett*

älskade sienna,

elva månader idag – elva UNDERBARA månader, fyllda av liv, skratt, tårar, tollarbus och LYCKA.
jag ÄLSKAR Dig, lilla gumman…

den senaste månaden har vi jobbat *stenhårt* för att Du ska kunna låta bli att stressa upp Dig när vi träffar folk.
med hjälp av klickerträning har Du blivit JÄTTEDUKTIG på det, sienna!
det är såklart fortfarande väldigt svårt emellanåt, när vi träffar människor som Du tycker speciellt mycket om, som till exempel Godistanten, Grannejanne och rigmor, men vi fortsätter träna, för vi SKA fixa det!

ett exempel på hur mycket Du tycker om folk är följande lilla anekdot:
i början av den här veckan var Du och jag hos Din tvåbeningsmormor för att jag skulle till optikern för att skaffa nya glasögon.
när vi gick från busshållplatsen till Din tvåbeningsmormors hus, så gick vi förbi en radhuslänga där det stod fyra rådjur i trädgården.
Du SÅG dem inte ens, gumman, men när det nå’n minut senare gick förbi en liten familj med en barnvagn, så blev Du MYCKET uppspelt, och ville fram och hälsa på folket!
Du ska väl i jösse namn vara *betydligt* mer intresserad av RÅDJUR än FOLK, sienna???
*fnissar*

vi har anmält Dig till Din första officiella utställning nu – den 22:a maj är det dags, och debuten sker i sundsvalls  ”nordichallen” – det ska bli jättespännande att se vad en officiell domare säger om Dig…
men vad hon än säger, sienna, så ÄLSKAR jag Dig, och för mig är Du den underbaraste fyrbeningen i hela världen – vackrast, smartast och snällast…

för några veckor sedan började Du fälla en massa päls, och eftersom vi ska på utställning i maj, så blev jag lite orolig – taskig tajming, ju!
jag pratade med lotta, och fick en liten påse algtabletter.
de första dagarna Du fick dem gillade Du dem inte alls, men NU…
nu knaprar Du i Dig dem som om de vore gotter!
*garvar*

Dina matvanor fortsätter att förbrylla mig (och alla andra): Du käkar algtabletter med glädje, men rynkar på nosen åt rostbiff!
*FÖRVÅNAD*

det känns som att vi bara går och väntar på att snön ska smälta bort, så vi får sätta igång med viltspårsträningen nu – SMÄÄÄÄÄÄÄÄLT!!!

jag fortsätter att kämpa för att få tillbaka den energi som saker och ting sugit ur mig det senaste halvåret eller så, och Du hjälper mig oerhört mycket med det, lilla gumman – Du är alltid på topphumör, och släpar ut mig på pinkpromenader, andra promenader eller träningstillfällen – vi kör lite apport, för att Du inte ska glömma bort hur man gör!
*garvar*

snart börjar vardagslydnadskursen, och sedan blir det dags för spårkursen på bruks – JIPPI!

jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för vi har det ju BRA tillsammans, Du och jag, och just nu händer det inte så mycket – vi bara ÄR, liksom, och det räcker…

jag hoppas att vi ska hinna träffa Din pojkvän sigge och hans människa innan vi börjar vardagslydnadskursen, för ni två leker ju så väldigt bra tillsammans!

han är FIN, sienna!
*ler brett*

vi fortsätter såklart träffa lotta och beardisflickorna, och ni leker lite annorlunda än sigge och Du gör tillsammans…
när vi träffar beardisflickorna så går det till såhär:
jag eller lotta slungar snöbollar som Du jagar, och beardisflickorna (som är i det närmaste TOTALT ointresserade av apportlekar) jagar ikapp och vallar *Dig*!
*fnissar*

(jag bara ”älskar” Dina söta bakben i den här bilden!)

Du är som en kanadensisk hockeyspelare när Du leker, sienna – Du tacklas och brottas och är *väldans* fysisk, och beardisflickorna är ju *rätt* mycket mer FLUFF än Du är, så de bara flyger när Du tacklar dem…

älskade sienna…
Du har mitt hjärta, och Du har läkt det.
TACK.

jag är världens lyckligaste människa, för jag får dela mitt liv med den underbaraste vovven i hela världen…
jag ÄLSKAR Dig, lilla gumman, och ser fram emot varje ny dag jag får leva med Dig.

all min kärlek, alltid,
Din människa

banan

jag GILLAR att äta frukt.
jag tror jag har berättat att jag var ”galen” i *äpplen* när jag var liten?

(det här är en av min människas favoritbilder av mig,
och då ska man ju veta att det *finns* ”några” bilder av mig –
lotta och min människa pratade om det igår, och de kom fram till
att lotta förmodligen tagit fler än 5000 bilder på mig hittills!)

jag äter fortfarande väldigt gärna äpple, och dessutom gillar jag päron, och lingon och blåbär och krusbär och hallon (jag har till och med lärt mig att plocka bären direkt från buskarna! *ler brett*).
jag har bara stött på EN frukt som jag AVSKYTT, och det är BANAN!

jag är nu lite orolig, faktiskt, för igår morse så petade min människa i sig en banan till frukost, och hon gav mig en liten, liten pyttebit.
jag skulle PRECIS spotta ut den mikroskopiskt ”stora” biten på parketten när nå’t hände.
jag vet inte VAD, men LÄSKIGT var det!
helt plötsligt så kom jag på mig själv med att TYCKA OM banan!
för första gången så hamnade en bit banan som jag fått av min människa INTE på golvet / backen, utan den slank ner i min mage, och SEDAN bad jag min människa om att få en bit banan till!!!
*fortfarande chockerad*